Kategoriarkiv: Livet

Hår!

Sedan jag blev sju, lossnar det jätte massa hår. Bara jag drar fingrarna genom håret, så lossnar det stora tussar. Det är efter den stora dosen med dialys och av alla mediciner som jag fick, när jag låg på sjukhuset.
Det här är från morgonens borstning av håret. Det är ändå LITE, mot för vad som brukar lossna!

Sista dagen

I dag var det sista gången på Öppen Rehab på sjukhuset. Jag fick guldstjärna och ok stämpel i rumpan! Det har hänt väldigt mkt i kroppen och med mig själv, under denna månad! Jag hade uppnått mina mål, som vi satte upp första gången. Min hälsa har blivit bättre, från att ha varit helt säng liggandes, från 22:a november till 3:e februari, till att kunna röra på mig! Fortfarande balansen som inte riktigt vill vara med.
Klarade av att hoppa hopprep i dag, utan att ramla! Att det blev ett hopp, vila och hitta fokus och balansen igen, hör inte hit. JAG HOPPADE!!! Och JAG KLARADE DET!!! Som är det viktigaste!!! Och att jag klarar och når mina mål som jag sätter upp.

Upp & ner

Utan att jag bad om det…
Hamnade livet upp och ner…
Utan att jag ville det…
Hamnade livet upp och ner…
Allt rasade samman…
Marken försvann under mina fötter…
Livet blev ett stort svart hål…
Livet blev tomt och utan minnen…

Funderingar

Nu är det slut på den 3:e v som jag har varit hemma från sjukhuset. Det är fortfarande enormt svårt, att förstå och ta in, att det inte är så länge sedan jag var jätte sjuk! Hela december är ett blurr, minns ingenting!

Det svåraste nu, är motivationen att komma igång igen. Komma igång med motionen och kosten. Kosten borde inte vara några problem. Men inget smakar gott! Motionen är det värre med, när balansen och benen inte riktigt vill vara med.
Och hur hittar man motivationen i dessa corona tider, med att komma tillbaka med motion som jag ÄLSKADE att utföra, tex vattengympan i varmbassängen. Nu är allt stängt! Hur hittar man alternativ? Och att det ska vara så jäkla svårt, att ändra sina matvanor och levnads sätt! Blir så arg på mig själv!
Det är inte svårt att äta Frukost, lunch och middag. Eller att ge sig ut på en 30 min promenad. Det är frustrerande att inte kunna utföra motionen. Min största fasa, är att tänk om jag inte blir något bättre än vad jag är nu. Trappor är svåra att gå i, spec när det inte finns någon ledstång.

Jag vet inte, vad det är jag behöver, för att komma igång. Jag har alla verktyg man kan ha. Vill inte och vägrar hålla på med dieter. Det här handlar inte om att jag ska gå ner 15 kg i vikt till midsommar. Nej, det handlar om en livsstil, som jag kan leva efter.

Men hur återhämtar man sig efter en lång tids sjukdom? Efter att ha varit säng liggandes i 2 månader, att inte kunnat göra något själv? Hur kommer man i gång?

3 v

Nu har jag varit hemma i 3 veckor. Det går ganska bra, börjar få tillbaka lite styrka. Men balansen och benen vill sig inte riktigt. Har fått sluta dricka laktolos, på morgonen, så jag mår inte lika illa längre. Har dock ingen matlust.

Har börjat på Öppen Dag Rehab. I teamet, ingår förutom fysioterapeut, även arbetsterapeut och kurator. Det tycker jag är bra! Har fortfarande svårt att förstå hur sjuk jag verkligen har varit! Det är så mkt jag inte kan ta in. Hela december är helt borta! Så det ska bli skönt att få älta detta med kuratorn!
Längtar efter Lizzy, har inte fått hem henne än, då jag inte orkar gå så långt eller fort.
Den 23:e ska jag tillbaka till Sunderbyn, först träffa dr och sedan stomisköterska. Fast vet inte om jag törs.
När stomisköterskan ringde i går för att ändra tid, så frågade jag om hunken jobbade då. Blev tyst i telefon, sedan frågar sköterskan, vem är det. Björn så klart! Svarade jag! Sedan hör jag värsta skrattet i bakgrunden! 😮

Här har vi haft några ljuvligt vackra vinterdagar nu. Men kameran vill sig inte. Och där jag vill fota, kommer jag inte åt, eftersom det är för mkt snö.
Har bara hemtjänsten på morgonen nu. Så ringer de på kvällen, för att kolla att jag tagit medicinerna och att jag är ok. Ska nog bara ha dem, februari ut. Då jag klarar det mesta vardagliga själv nu.

Mellan liv och död

Det har varit tyst här i bloggen, några månader nu. Detta kommer bli ett långt och väldigt jobbigt inlägg att skriva. Och ett inlägg, utan bilder.

Det var den 4:e oktober som min resa och allt ihop började. Jag skulle göra en operation, där slemhinnorna i murvelutten, skulle brännas bort. Då jag har haft väldigt jobbigt, när jag har mens. Besvären har varit humöret och kraftiga blödningar. Men slemhinnorna var för tjocka och jag blödde för mkt, så jag fick en ny tid den 19:e november. Så fick jag 2 sprutor som jag skulle ta i magen innan den nya op.

Operationen gjordes vid Piteå Älvdalssjukhus ( PÄS ) av en gynekolog läkare. Jag fick narkos. När jag kom till uppvaket, så hade de inte fått liv i mig efter 2 timmar. Jag var trött och ville stanna kvar. Svaret jag fick från personalen, var att jag var tvungen att åka hem, för de stängde nu och skulle själva sluta för dagen.
Helgen skulle jag och Lizzy, tillbringa hos och med mamma. Hon hade varit ensam så länge pga Corona. Vi skulle mysa och bara vara. Men det blev inte som vi hade tänkt.

Den 20 november, började jag må allmänt dåligt och började kräkas. Kräket var svart. Vi trodde att det kanske berodde på narkosen. Men kräkningarna höll i sig och jag fick inte behålla något. Så vi började tro att jag hade fått magsjuka.

Dagen efter, fick jag hjärtrusningar och kräktes fortfarande. Orkade ingenting. Och sa till mamma att hon fick ringa efter ambulans. Det blev en liten traumatisk upplevelse för oss båda, eftersom sist hon ringde efter en ambulans, var åt pappa. Och han kom aldrig hem igen.
Det sista jag minns, är när ambulanspersonalen kom och hämtade mig. Det blev akut färd med blåljus och hög hastighet till Sunderbysjukhus. Där jag opererades. Läkaren som lagade ihop mig, hade klockan mot sig. Han visste inte om jag skulle överleva operationen.

Gynekolog läkaren hade gjort ett 4 cm stort / långt hål i tjocktarmen, så bajset rann ut i kroppen, hon hade förstört båda äggstockarna och livmodern. Läkaren hann bara operera det akuta: Han tog bort äggstockarna och lagade tjocktarmen.
Sedan blev jag lagd i respirator direkt! Fick ligga nedsövd i 2 veckor. 2:a dagen, ringde läkaren efter mamma och min syster. Och sa att de måste komma upp NU. De visste inte om jag skulle överleva. Fick både lunginflammation, blodförgiftning i hela kroppen och sondmatades. Efter respiratorn, hamnade jag på IVA. Hela december svävade jag mellan liv och död.

Jag hade vätska i båda lungorna och drän sattes in. 2 st drän i varje lunga.
De hade svårt att hitta var infektionen satt och jag svarade knappt på antibiotikan, som jag fick. Så de fick prova många olika. Fick klåda över hela kroppen och fjällade och ömsade skinn, som en orm. Sakta, sakta blev jag piggare och mina värden blev bättre. Jag orkade vara vaken mer och mer. Till slut var jag så pass pigg, att jag fick flytta till kirurg avdelningen. Där jag låg till den sista veckan i januari, då jag fick komma till PÄS.
När jag skriver detta, har jag varit hemma i 2 dagar, det går ganska bra. Jag har hemtjänst och trygghetslarm.

I dag är jag väldigt tacksam över livet! Och att jag överlevde! Nu börjar en ny resa, med vila och återhämtning.

De 4 ljusen

I ett rum står det 4 tända ljus,som brinner sakta. Det är så tyst i rummet, att man kan höra ljusen prata med varandra.

Det första ljuset säger:
Jag är freden, men det är ingen som klarar att hålla på mig längre, så jag kan lika gärna slockna. Och sakta, men säkert så slocknar ljuset..

Det andra ljuset säger:
Jag är tron, men det finns ingen som tror på mig längre, så jag kan också slockna. Och sakta, men säkert så slocknar det andra ljuset.

Det tredje ljuset säger:
Jag är kärleken, men ingen tror på mig längre eller tycker jag är viktig, så jag kan också slockna. Och sakta, men säkert så slocknar det tredje ljuset

Kvar står bara det fjärde ljuset och brinner. Jag kommer in i rummet och ser att det är mörkt. Och det är bara ett av ljusen brinner och blir rädd. Vad tror ni jag säger till ljusen?
” Jag blir rädd av mörkret, ni måste vara tända. ”!
Jag börjar gråta.

Det fjärde ljuset säger så till dig:
Gråt inte. Jag är hoppet! och så länge jag är lyser, så kan vi tända de andra tre ljusen.
Vi tänder de andra ljusen.
Och det blir ljust igen.

Underhåll

Om man har en blogg så måste man ju sköta den och hela tiden försöka att göra nya inlägg då och då. Det har varit lite skralt på den fronten. Det måste jag erkänna! I alla fall de senaste 2 månaderna. Har inte kunnat sitta vid datorn så mycket, då det har gjort så gruvligt ont i armen. Sedan sista veckan i juni, har jag inte kunnat fota ett etta kort, då jag inte har kunnat hålla i kameran 🙁 Och att gå med ständigt kronisk värk och ont och en arm, som man inte får / kan använda. Då tryter humöret! Humöret tryter ännu mera, då jag inte har fått eller kunnat göra ett skit på hela sommaren! Men på fredag, på fredag ska jag ÄTNLIGEN få dansa!!!!
Jag har inte fått bada en enda gång i sommar, jag har inte fått cykla, jag har inte fått träna, jag har inte fått måla… Jag har inte kunnat göra ett skit pga armen. Så denna evinnerliga värk. Humöret tär!
I dag har jag varit in till stan, var busig igen och trotsade sjukgymnastens order, om att jag inte riktigt får cykla ännu. Men båda däcken behövdes fylla på med luft. Rick som en raket hem! 😀

Sedan är hjärtat litet trasigt och ledset också. Men inte värre, än att jag har vänner som kan hjälpa mig att lindra och laga det.
I går trodde jag det skulle bli åska. Såg så ut, kom ingenting. Har regnat 2 ggr på hela sommaren. Men det blev vackra färger uppe i molnen. I går var jag på turné med mor. Köpte en ny ljusslinga. Har solcellampor, men har en liten filur som är och leker grävmaskin i blombänken. Hon fick vara till Therese i går och bli friserad och fin. Skulle jag också behöva bli.